"En är ilsken en är rädd en gör allt för att bli sedd" i pressen

FÖRHANDSREPORTAGE

RECENSION I ALBA 150306

Död och hiphop i Angered

Pjäsen ”En är ilsken….” om två syskon som hanterar sin saknad är en av de första som den mångproducerande Emma Broström skrivit. Som så mycket av barnteatern av idag tar den upp svåra frågor med lekens och fantasins hjälp med en tjejroll i ledningen. Rollen ”ilsken” står inte Pippi Långstrump långt efter. 

Med ett leksakssvärd som handens förlängning dirigerar pjäsens lillasyster (Emmeli J Stjärnfeldt) med stor energi sin räddhågsna men envisa bror (Sergej Merkusjev). Envis i det avseendet att han ska klara av tvätten. Det är väl ingenting som barn ska göra, tycker systern, som bara vill leka. De bakomliggande omständigheterna är en död pappa och en mamma som bara gråter och ingenting orkar. De två barnen tycks lämnade att själva hantera sin sorg och saknad. Och det görs under ledning av en, om än onödigt högljudd, like till barnlitteraturens mest kända föräldralösa unge, Pippi Långstrump, medan Merkusjev får oss att glömma att han är en fullvuxen man, när han får hela sig att utstråla barnslig vilsenhet. Konceptet påminner en del om den pjäs, Fågelvägen till Vintergatan, som är en av Regionteater Västs nya produktioner och som handlar om tre syskon, vars mamma dött, också där med en syster i den pådrivande rollen. Genusbalansen blir i ”En är ilsken…” upprättad, när Angereds Teaters trogne hiphop-artist, Phax Ahamada, dyker fram under en tvätthög som ”överlevaren” och sätter snurr på både sig själv, magin och ett begrepp som ”främmande”. 

Ska man då ”belasta” barn med så tunga ämnen som döden? Allt beror väl på hur det görs. I dramatiken i stort är döden så gott som ständigt närvarande. När en annan barnteaterscen i Göteborg, Teater Jaguar, nu spelar en kortversion av Hamlet inleder de med att förklara att alla dör på slutet. Det är svårt att komma på någon klassiker utan död. Man kan ju också göra som Teater Sesam, som i sin version av Ringaren i Notre Dame låter publiken hitta på ett slut och den visar sig helst välja andra lösningar än döden. I nyskriven dramatik för barn ligger berättelsen ofta så mycket närmre deras egna erfarenheter och blir därför mer identifierbar än det som mer hör till sagans värld. 

Men med verktyg som humor och fantasi kan teatern fungera som ett slags katharsis. Vad jag förstått är detta inte enda pjäs som handlar om döden av alla som den 35-åriga Emma Broström skrivit och som spelas på teatrar runt om i landet. Hon har också dramatiserat Åsa Lindeborgs roman om sin pappa, Mig äger ingen.

”En är ilsken…” turnerade med Riksteatern våren 2009. Den är i Angereds fartfyllda version den första pjäs av Broström som jag sett. Och det i gott sällskap av en stor grupp uppmärksamma och bejakande 5-6-åringar. 

Pjäs: En är ilsken, en är rädd, en gör allt för att bli sedd
Av: Emma Broström
Regi: Eleutheria Gerofoka
Scenografi: Fabian Sahlqvist & Lovisa Pihl
Koreografi: Soledad Howe & Phax Ahamada
I rollerna: Phax Ahamada, Sergej Merkusjev, Emmeli J Stjärnfeldt
Scen: Angereds Teater, Blå Stället

Britt Nordberg

RECENSION I Göteborgs-Posten 150307

Om barns längtan och saknad

Emma Broströms fina pjäs En är ilsken, en är rädd, en gör allt för att bli sedd handlar om tre barns olika förhållningssätt till saknad och längtan. Ett syskonpar – den ilskna och den rädda – sköter tvätten och sorgen. Pappa är död, mamma gråter. Sergej Merkusjevs ängsliga storebror axlar ett stort ansvar. Han håller samman sig själv med ticks och vakar över Emmeli J Stjärnfelts sprakande lillasyster, som far omkring, högt och lågt. I tvättstugan gör hon ett fynd: Överlevaren, spelad av Phax Ahmada , en främling med magiska kvaliteter, som bara råkat somna där i sorg över att han längre kan gå på lina.

På Angereds teater har tvättstugan ett vardagsglatt gult golv och högtflygande linor med tvätt. Regissören Eleftheria Gerofoka gör gott bruk av spelytan och med åskådarna tätt intill etablerar särskilt Merkusjev nära kontakt. Han gör en utsatt kille som man vill hålla om och trösta. Stjärnfelt har svårare att landa rätt i sin kavata flicka.

Tillsammans närmar sig barnen det sårigaste minnet. Ahmadas dansande främling blir medlare i syskonkonflikterna och förlösare av livsmod. Gemensamt vågar de tre gå vidare, men regin riskerar intensiteten för en visuell avslutning, som var tänkt att bli fräck. Kanske når den dit med mera vana.

Spelas t o m 30 april.

Lis Hellström Sveningson

Recension i kulturbloggen 150322

Vi är cirka 50 personer som samlas, mest barn, för att se föreställningen. Det är en pjäs om sorg och saknad. Pappa är död och de två syskonen Liten och Större försöker hantera saknaden och sorgen på sina olika sätt. Liten är arg och Större är rädd. Mamma ligger hemma och gråter. Större hjälper till med tvätten. I tvättstugan finner de Överlevaren, som också saknar men som vet hur du ska överleva. 

Överlevaren vet hur ska kunna gå på lina. I slutet dansar alla tre på lina. Först är det bara Liten som är klädd i skelettdräkt. Hon leker med sitt svärd. Överlevaren gömmer sig först under ett lakan. ”Klädhögen rör på sig”. ”AHHHHH!” ”Är du en främmande människa?” ”Jag är bara jag”. De sjunger ”jag är inte rädd” som Pippi Långstrump-låt. ”Tingel-tangel, jag är ett rangel”. ”Jag vill inte gå på fler begravningar” och sätter på sig golvmoppen.

Pappa kommer inte tillbaka men på något sätt ska de nog kunna gå vidare. Föreställningen slutar hoppfullt. Skelettdansen på lina får en att tänka att allt är möjligt. Akrobatiken och sången och skrattet och få stunder med ”jag är inte rädd” gör tragedin begriplig. 

Om de femåriga barnen kan ta till sig är jag inte lika säker på. Du får ett hoppfullt farväl. Det är en fin föreställning, fin att gå igenom om du har erfarenhet av sorg. Föreställningen Katitzi, som spelats på Folkteatern, har Emma Broström skrivit. Det är också en fin föreställning och du får samma känsla av hopp.

Katarina Bredberg