There are no entries for this period.

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Länkar

Etiketter

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »

2014 > 02

Näst sista träffen var deltagarna med på golvet; de fick se två helt olika slags repetitioner. När Bananhuset repeterade ville Eleftheria ha med dem i några improvisationer och övningar.
Vi har ju under processens och utbytets gång märkt av en stor mänsklig erfarenhet av de existentiella frågeställningar, som tematiken i monologerna har, hos deltagarna - men de är ju givna på scenen också! Till stor hjälp var de i vissa av scenerna där regissören ville ge skådespelaren Ibbe lite extra motstånd eller fysisk utmaning; folkhögskolestudenternas speglande och motspel gav rejält mothugg eller medvind.:)!
Eleftheria gjorde kontaktimprovisationer, vi dansade och ett tag var vi mkt irriterande getingar. Att repetera monolog som skådespelare kräver sin kvinna och det är många utmaningar i att vara alldeles själv; att i den processen också handgripligen få möta andra som konkret kan reagera och ta emot impulser kan vara frigörande och ge nya perspektiv på de repliker en sagt om och om igen för sig själv i veckor…


I Exil var det från publikplats intressant att följa minutiöst teknikrep samt synkroniserandet av replik och sceneri med musik, ljus och projektion. Deltagarna reagerade också på den otäcka understämning som är i pjäsen och blev hängande med en ”cliffhanger”, som vi själva inte var så uppmärksamma på… De tipsade också om hur de uppfattade olika rörelser och scenerier utifrån det de sett.


Det känns helt enkelt som om vi skulle kunna fortsätta ett helt år med denna grupp av hängivna folkhögskolestudenter och lärare; vilken folkbildningsanda! Fantastiskt att se hur berättelser, när de delas följt av lyssnande och uppriktighet (samt lust och glädje) svetsar samman en grupp på nolltid jämfört om vi hade studerat till exempel bokföring ihop… Så tack VGR och projektet "Folkbildning och kultur- Lust att lära". Det har gett mersmak.

Pamela da Silva gör praktik hos oss och går Mediaprogrammet på Lindholmen. Hon har fotat och filmat under projektet "Lust att lära"!

Läs hela inlägget »

Nu har vi setts några gånger. Varje gång har varit fullt av nya infall, funderingar och perspektiv. Sist hade Blerta, Susanne och Petri med sig tre olika mineraler: en sten från Kosovo, en slaggprodukt från utvinning av järn från Bergslagen och aluminimum(folie) som utvinns i Guinea. Alla tre minerlaerna berättade om olika slags exilkänslor; en yta som glittrar i nostalgiskt men vars densitet är hård och tung, en hembygd full av tung, farlig industri utan längtan tillbaka och ett land rikt på naturtillgångar men som inte alls kommer landets invånare till del; alla kunde symbolisera berättelsen om exil kontra hemkänsla.
Fler starka berättelser kommer snart upp på bloggen. Och imorgon kommer folkhögskolestudenterna hit igen för att se och följa en teaterprocess/repetition.
Tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss hur berikande det skulle vara att ses så här...Hoppas vi kan följa upp och fortsätta på något sätt i framtiden!

Läs hela inlägget »