reseberättelse från etiopien

Fredag den 26 april åkte en grupp från Angereds Teater till Etiopien för att förbereda höstens föreställning, Cargo. Pjäsen är en samarbetsproduktion mellan Angereds Teater och den etiopiska gruppen Circus Debre Behran. I höst kommer elva artister och cirkusdirektören/regissören Henok till Angereds Teater för att repetera tillsammans med en svensk dansare och ett team från Angereds Teater. Den 11 oktober har vi premiär på Cargo men redan nu kan du få en inblick i projektet och ta del av vår resa!


lördag 27 & söndag 28 april
Lovisa Pihl, marknadsansvarig 
Det är en speciell känsla när man kommer till en ny plats mitt i natten. Efter 14 timmars resa blev vi upphämtade på flygplatsen och åkte över tomma gator till hotellet som låg i den gamla delen av Addis Abeba. Nästa morgon var gatan utanför allt annat än tom. Vi åt den första (men lång från resans sista) injera. Injera är en traditionell etiopisk maträtt, ett slags syrligt pannkaksliknande bröd som man rullar och äter med såser och grönsaker eller kött. Vi besökte marknaden i Addis Abeba som sägs vara Afrikas största. Det vimlade av små marknadsstånd och barfotabarn som sålde allt möjligt. Vi köpte tuggummi av en liten tjej som var sex år. Idag hade hon sålt bra och tjänat 100 birr, ungefär 30 kr. Storasystern som var 8 år hade bara sålt för 10 birr, 3 kr. De hade varit ute och arbetat hela dagen. Etiopien är en av världens fattigaste länder och Addis Abeba är en stad i förändring med mycket inflyttning från landsbygden. Det byggs överallt och gatorna är överfulla av bilar och människor. På kvällen träffade vi turist- och kulturministern som tog oss med till en traditionell dansrestaurang och senare till ett fantastiskt dansställe, Fendica, som ni inte får missa om ni besöker Addis Abeba.
På söndagen reste vi till Debre Behran, en stad på högplatån där cirkusen arbetar, även känd som Etiopiens köldhål! Bilresan dit tog ungefär två timmar och det var en stor upplevelse att se landskapet och bebyggelsen längst vägen. Den första timmen åkte vi genom förstäder till Addis Abeba som sakta glesnade och övergick i enstaka byar av små hus med halmtak och väggar av kogödsel. Ibland fick vi stanna till och släppa förbi en skock får eller några kor. Framme i Debre Behran möttes vi med ett välkomnande som vi sent kommer glömma. Cirkusens medlemmar tog högtidligt emot oss på gården utanför deras lokal. Först var vi lite blyga för varandra men efter en fartfylld uppvisning med akrobatik, dans, sång och tal av borgmästaren släppte alla spärrar och vi åt en stor middag (injera!) och dansade tillsammans innan vi, uppfyllda av alla intryck och rörda av de första fina mötet med våra nya vänner, stupade i säng.

måndag 29 april
Eva Looström, styrelseledamot i Angereds Teater 
"Flöden"
Vattnet rinner från trädgårdsslangen, i Hotel Evas trädgård, i en smal rännil ner över den röda jorden mot gatan. Passagen är stenig och mannen som sågar av gamla armeringsrör jobbar i en brun pöl.
 
På gatan rinner små bajaj, minitaxibilar, i ett blåvitt pärlband. Mulåsnorna tar innerfilen med brädor, spannmål och eukalyptus. Trottoaren är full av människor bärande på baljor, tunnor, stålbalkar och masonitskivor. Jag krockar nästan med en åsna och får hålla mig i handväskan för att inte vingla.
 
Det glider in mörka moln, stora droppar faller och vi söker skydd på ett litet kafé. Kaffet är svart och starkt, det rinner ner i våra magar tills vi anar en odefinierbar bismak. Vi ägnar ingen längre stund åt att förstå vad det kan vara. Vi bara avvaktar och inväntar att regnet ska upphöra.
 
På marknaden sköljer kvinnorna av plastskor och händer i vattenpölarna som har bildats. Luften är hög och ren. Röken ringlar från de koleldade kärlen och teet är sött och hett och kostar 2 birr.
 
I cirkusens repetitionslokal luktar det djurspillning och svett. Barnen är samlade och värmer upp innan Eleftheria startar dagens workshop. Den handlar om kärlek och samspel. Värmen går från kropp till kropp, vi skickar bollar mellan oss och värdefulla paket till Sverige. De forslas från famn till famn.
 
Koncentrationen är enorm, varje instruktion tas emot med stort allvar, vi bygger skulpturer. Svetten pärlar och allas kroppar är blanka och kladdiga. Det är svårt att få grepp och lätt att glida iväg. Utanför råmar den halvilskan tjurkalven, regnet studsar mot plåttaket, mörkret faller.
 
Efter workshopen kramar jag små varma händer, ”vi ses i morgon” säger vi, barnen är trötta, vi vuxna är tagna, rörda och ur ögon anar man ett litet flöde.

tisdag 30 april
Reinhold Ragge Erzmoneit, tekniker
Dagen började med tidig frukost på vårt hotell. Klockan tio stod vår chaufför Tadesse redo med minibussen för avfärd till staden Ankober. Staden var Etiopiens huvudstad i slutet av artonhundratalet, då kung Melenek II regerade. Senare flyttades huvudstaden till en bit utanför Addis Abeba, och ännu lite senare till Addis Abeba.
Från Debre Behran till Ankober går en 42 km lång grusväg. Lindrigt sagt kan man väl säga att vägen var lite skumpig, så resan tog ca två timmar. Men det var två timmar fyllda av vackra vyer och storslagna naturupplevelser. Vi befann oss i det etiopiska höglandet - Ankober ligger på ca 2500 meters höjd över havet. Vi fick veta att de flesta av Etiopiens långdistanslöpare kommer från det här området. Jag slogs av att livet pågår på samma sätt här som det gör på landsbygden i Sverige. Folk är lantbrukare, brukar jorden och skogen och har boskap. Skillnaden är att i Sverige sköter ett fåtal personer stora arealer med hjälp av maskiner. I Etiopien finns inte så många maskiner, utan allt arbete görs av människor. Till sin hjälp använder de oxar, hästar och åsnor för transporter och inom jordbruket.
Vi möter många bussar på vägen, fullastade med människor och bagage. Ofta transporteras även levande djur som höns, lamm och getter i bussarna.
Väl framme i Ankober åker vi till den tidigare regenten Melenek II:s residens. Det ligger på en bergstopp, och är numera ett hotell med storslagen utsikt över berg och dalar. Vår administratör Gunilla, som är lätt rörelsehindrad, står för dagens prestation när hon nästan för egen maskin tar sig upp till det gamla residenset. En lång promenad på ca 3-400 meter upp i trappor. Uppe på toppen, 2 870 meter över havet, belönades vi med en fantastisk utsikt och dagens lunch. Inne i huset fanns en stor väggmålning som beskrev hur etiopiska armén besegrade och fördrev den italienska. Det är första och enda gången som en afrikansk armé besegrat en västerländsk. Värt att nämna är även att Etiopien är det enda afrikanska land som aldrig varit kolonialiserat. Etiopierna bär sin historia med stolthet, och de bevarar väldigt mycket av sin egen kultur.
Efter besöket fick vi prova på att promenera (klättra...) lite på vägen hem. Bussen orkade inte oss alla i de branta backarna. Jag insåg då varför långdistanslöparna kommer från det här området – efter några minuters promenad på den här syrefattiga höjden var jag helt slut.
Efter två timmars skumpande på grusvägen var vi tillbaka på hotellet i Debre Behran, och efter en middag på hotellet somnade jag väldigt snabbt.
 

onsdag 1 maj
Eleftheria Gerofoka, skådespelare och regissör
 
"En evighet och en dag i barnens land"
 
Klockan är 6 på morgonen och jag har i ärlighetens namn inte fått en blund på hela natten. Jag har fullkomligt bombarderats med intryck och bilder dessa dagar. Det känns som en dröm. Kvinnorna nere på gården skrattar samtidigt som de rör om i den kokade kitteln där hotellets sängkläder tvättas. Deras skratt förenas med fågelkvittret och gladlynta tongångar omger mig. När det mänskliga sinnet stannar där börjar livet, tänker jag under parasollen framför det anspråkslösa hotellet. Det är första maj i dag. Cirkussällskapets lokaler doftade etiopiskt kaffe som de gästvänligt bjöd på. Alla barnen i sällskapet var samlade. Vi satt på små träbänkar och följde den traditionella bryggningen av kaffet. Barnen matade mig med popcorn. Deras små händer var snabba med att nypa ett nytt popcorn ur skålen och föra det till min mun. Jag hann inte svälja förrän de skojfriskt försökte pressa in ett nytt popcorn mellan mina läppar. Som om jag var utsvulten. Jag fick en härlig och nära relation med många av barnen. Underbara barn med stort hjärta och talang.
I dag är den sista dagen av arbetsseminariet. Jag kom återigen tänka på Peter Brooks ord ”västerländska konstnärer är väldigt bra på att härma och imitera till skillnad från afrikaner som endast är sig själva på scenen.” Jag noterade hur viktig och betydelsefull leken var för cirkussällskapet. Lek med regler. Lek som omvandlas till något seriöst och äkta. Jag har
sällan träffat så välutbildade artister, fulla av vilja och närvarande i varje ögonblick. De är generösa och bjuder stort på sig själva. Nej, jag vill inte förmedla och färga deras artistiska arbete med vår västerländska kultur och estetik. Deras kännedom om livet, kärleken och vänskapen är en tillräcklig och stabil grund att stå på inför vårt kommande samarbete i Sverige. De lever i symbios med naturen och där hämtar de sin inspiration. Och med tränade smidiga kroppar kommunicerar de och berättar historier. Jag håller kvar minnesbilderna av våra improvisationsövningar. Främst när vi gestaltade Da Vincis ”Den sista måltiden” utifrån en bild. Barnen framställde en egen version av mästerverket som var imponerade fantasifullt och samtida. Seminariet avslutades med att vi ställde oss i en cirkel. Alla lutade sig mot personen bredvid och tryckte sitt öra mot dennes rygg. Som om vi var synkroniserade stannade vi upp i tystnad och lyssnade tills våra hjärtan slog som ett. På eftermiddagen samlades vi på gården. Cirkusens yngre barn hade förberett en avskedsföreställning som de spelade i dagsljus, precis som i den antika teatern. De gestaltade scener fulla av passion, drömmar och bilder tagna från deras vardagliga rutiner som de återskapade på ett magiskt manér. Solen dalade bortom horisonten och mörkret infann sig hastigt. Himlen fylldes med stjärnor. Barnen tände en stor brasa. Henok, cirkusens konstnärlige ledare, höll ett avskedstal och tackade oss innerligt. Ulrich tog till orda synligt tagen av den känslosamma stunden och ur hans mun strömmade varma ord om vänskap och framtida samarbeten. Eldens mjuka skuggspel spelade över våra harmoniska ansikten då sällskapet gav oss gåvor som ett tecken på kärlek och tacksamhet. Melat, min favoritflicka som är 5 år gammal, gav mig en blå klänning. Det var rörande att möta hennes blick då hon stolt lämnade över gåvan till mig. När den stämningsfulla ceremonin kommit till ända började vi hänfört dansa runt elden. Jag började plötsligt gråta av glädje. Jag grät som ett barn. Den afrikanska natten tätnade. Livet kan vara så enormt kärleksfullt och vackert tänkte jag i den lustfyllda dansen.

 
torsdag 2 maj
Ulrich Hillebrand, teaterchef
 
Förmiddagen på Eva Hotell. Dagen efter en fantastisk vacker och generös fest på cirkusen där vi blev överösta av glädje och kärlek. Några äter frukost andra dricker bara kaffe. Alla är tagna och full av intryck. Snart ska vi åka tillbaka till Addis Abeba. Jag passar på att köpa ett par skor, andra åker till en affär för att köpa yllefiltar och gabis (traditionell tunn bomullstyg som används som klädesplagg) tillverkade i Debre Behran. Vid tvåtiden åker vi till Addis Abeba och under resan gör några i gruppen anspråk på ett bättre boende. De tyckte att Baro Hotel, som jag alltid besöker, inte höll den standard och bekvämlighet som de önskade. (+ tagna av matförgiftning och hög feber, red. anmärkning) så vi fixade rum på legendariska Gion Hotel åt dem. På kvällen åt vi middag på hotellet och vid nio-tiden kom Tadesse, vår chaufför och körde Eleftheria och Ragge till Bole flygplats. Det blev väldigt emotionellt för alla. Någonting tog slut men vi delar också en fantastisk upplevelse tillsammans som vi har med oss lång in till kommande höst.

 
fredag 3 maj
Fredrika Byman Moberg, dansare och koreograf
 
Vaknar på hotellet i Addis Abeba av en röst som ekar och knastrar ur en högtalare långt borta, böneutrop. Det är långfredag i Etiopien. Den sjungande rösten ger mig känslan av att vara långt, långt hemifrån, i en annan värld, i en annan tid.
Efter frukost går Lovisa, Gunilla, Eva och jag till en närliggande ortodox kyrka. Vår tanke var väl kanske att gå in i kyrkan för att se hur där ser ut men när vi kommer fram är den full med människor och det finns inte en chans att vi kan komma in. Även parken som omger kyrkan är full av människor. Kvinnor, män, gamla, unga och barn. Alla har de samlats för att be. Kvinnorna är klädda i gabis, de traditionella vita sjalarna som så många bär här. Dom bugar sig med pannorna mot marken, de reser sig, gör korstecknet och bugar sig igen. Den knastriga rösten som väckte mig är nära nu. Alla lyssnar. Jag undrar vad predikan handlar om, vad rösten säger. En liten pojke söker ögonkontakt, vi ler mot varandra i smyg. Vid grindarna till kyrkans ingång sitter många gamla, handikappade och sjuka. Fattigdomen är stor här i Addis och det gör ont i hjärtat att komma så nära den. Fredrika, -Minns de här människorna och glöm aldrig bort hur bra du har det, glöm aldrig.
Regn över Addis. Vår plan att åka till en plats utanför Addis och rida över slätterna får tyvärr ställas in. Istället blir det en biltur efter lunchen. Tadesse vår chaufför och vän visar oss staden, hur den växer och urbaniseras. I utkanten av staden där det tidigare var skog byggs nu våningshus, oändliga rader med våningshus liknande miljonprogrammet.
Vi åker vidare, våt asfalt, plåtskjul i olika färger, skoputsarpojkar, en skock med kor, en skock med getter, små kaféer och butiker, en kollektivtrafik buss med flaxande höns hängande från taket längs med sidorna, människor och trafik. Bönestunden i Addis är över och folket har begett sig ut på gatorna för att handla. Kanske en kyckling till familjens påskmiddag. Det vill säga de som har råd med en kyckling. Tadesse berättar att en dagisfröken tjänar ca 700 birr i månaden en kyckling kostar ca 240 birr. Tänk dig att en tredjedel av din månadslön skulle gå till en söndagsmiddag.
Kvällen spenderar jag i hotellsängen utslagen av en förkylning. Imorgon åker vi hem till Sverige igen. Är så oändligt tacksam för den här fantastiska resan! Tack Etiopien!


lördag 4 maj
Gunilla Mattsson, adminstratör
 
Sista dagen i Addis Abeba. En intensiv dag, vi skall träffa kulturminister G/tsadik Hagos Tedla kl. 12.00. Men tiden ändras till 16.00. Vi åker till mötet och träffas på hans kontor. G/tsadik möter oss sportklädd i en Korpens sportoverall, han är egentligen ledig och firar påskhelgen med familjen. Alla får varsin guidebok över Addis Abeba och en karta som gåva av honom. Vi har med vår föreställning ”Lucy” filmad och han ser den medan vi får se foton från en årlig folkfest, med folkgrupper från Etiopiens alla nio regioner (det finns två städer med särskild status som också räknas dit, Addis Abeba och Dire Dawa med dem blir det elva regioner). Fantastiska klädnader i alla färger och utstyrslar som ej går att beskriva. Han berättar lite om bilderna och ceremonierna, Vilket mottagande vi har fått överallt! Snart måste vi rusa vidare för att hinna med allt före hemresan, Alla är något trötta efter en intensiv vecka och behöver vila lite före flygresan hem! Det har varit en fantastisk tid här. 

Kommentera gärna: